Första veckan i Tbilisi

Bilden nedan visar utsikten från vårt homestay i Marjanishvili. Området är troligtvis ett av de mest nedgångna i staden och blev ordentligt förstört i en jordbävning. Man får därför se upp med var man sätter ner fötterna så att man inte trillar ner i ett hål.

Vidare tänkte jag dela med mig av vårt rum och badrum respektive toalett på samma homestay.






Vi bor numera i ett annat område, Vake, som är ett mer välmående distrikt i Tbilisi. Bilduppdatering kommer senare.

Nedan följer lite blandad Tbilisikavalkad.

Metro Rustaveli.

Utsikt från vårt nya boende.



Nationalrätten khachapuri, här i varianterna imeruli och kubdari
De två ostpajerna ovan är med ost- respektive köttfyllning. Egentligen räknas den senare inte som khachapuri, eftersom det ska vara med ost, men de ser likadana ut. Vi håller för övrigt på att lära oss att inte köpa för mycket mat, men det är svårt när det är så billigt och man inte vet hur mycket man får av varje rätt. Denna flottiga ostdröm var oss övermäktig, tro det eller ej. Vi åt ungefär hälften tillsammans. Jag återkommer med fler uppdateringar angående det georgiska köket, det har mycket spännande att erbjuda!

Gamarjoba Tbilisi!

Sista etappen tog oss till vårt härliga homestay i Marjanishvili, Tbilisi, medelst skum wannabe taxichaufför i går natt. Vår förbeställda chaufför var inte på flygplatsen och jag kunde inte ta ut pengar i uttagsautomaten, men en lycklig äldre man fick den stora äran att köra oss till vårt homestay. Han bedyrade att han kände till stället, men det var trots allt Elin som fick guida honom rätt till slut, efter en guidad tur i downtown Tbilisi klockan fyra på natten. Kul! Det var dessutom ett under att bilen inte bara trillade samman på gatan. Rutorna var krossade och i ena dörren satt en skruvmejsel. Det fanns inga säkerhetsbälten i baksätet, dock i framsätet, men vår chaufför verkade inte särskilt road av att använda det. Elin och jag var däremot desto mer oroade. Nåväl, vi kom fram till vårt hus, som vid det här laget var kolsvart. Inga lampor fanns det, men som tur var kom vår vän taxichaffisen till vår räddning med sin tändare. Efter att ha väckt halva huset kom vi så in i vårt rum och slocknade ganska snart efter vi hade förklarat för föreståndarinnan att chauffören inte dykt upp. Hon hade dessutom missat vår bokning verkar det som, men det är väl något vi får lära oss, att det inte är någon vits att reservera saker på förhand, utan att det är bättre att bara dyka upp och ta det som det kommer.

I övrigt är allt bra. Ingen risk att förfrysa sig till exempel, och mitt hår lägger sig à la 50-tal av luftfuktigheten. Maten är fantastiskt god och billig, till middag åt vi bönröra med valnötter, segt och mumsigt georgiskt bröd bakat på kol, fyllda degknyten med svamp- respektive köttfyllning samt en gudagod vitlöksstinn kyckling i lergryta för det facila priset av motsvarande 150 kronor. Ja, för oss två tillsammans. Mums! Nu slog vi i och för sig på stort eftersom vi valde det antagligen dyraste på menyn, kycklingen, som stod för 2/3 av notan, så man kan äta sig mätt för betydligt mindre summor. Människorna här är också otroligt vänliga och hjälpsamma om det är något problem. I morgon ska vi på vårt första möte, annars är högsta prioritet att hitta någonstans att bo. Georgiskt kontantkort har jag skaffat i dag. Jag kan nås på nummer +995 57 346879.

Nakhvamdis da dzili nebisa!

Första etappen

Svävar fram genom de småländska skogarna i detta X2000 som ska ta mig till huvudstaden. Internet ombord och det georgiska alfabetet gör mig sällskap. Jag pimplar gratis te och önskar att mina armar vore en decimeter längre. Det måste se lustigt ut när jag försöker nå fram till datorn. (Samtidigt skulle förmodligen extra långa armar också se ganska underhållande ut.)

Om tre timmar är etapp 1 avklarad.

När allt tar slut

Nu är det bara tomt, tomt.

I förrgår tillbringade jag nämligen mina sista timmar tillsammans med Blomkvist och Salander. Snyft. Det är ett intressant fenomen, hur i alla fall jag i början läser och läser, fort, men när jag märker att jag närmar mig slutet så bromsar jag in. Vill inte att det ska ta slut. Vill njuta så länge det går. För Stieg Larssons trilogi är något av det bästa jag läst på länge. Det kanske inte säger så mycket i och för sig, med tanke på att mitt läsande av annat än forskningsartiklar i princip ligger på noll under större delen av terminerna. Just därför är det en sann lyx att känna att man kan läsa skönlitteratur flera timmar i sträck. Lyx. Som jag ska ägna mig åt nu. Och fylla tomheten efter Milleniumtrilogin med Khaled Hosseinis Flyga drake. Lyx.

Desperate(?) housewife

Idag har jag gjort karelska piroger medelst den utmärkta pirogkaveln jag så turligt hittade på Stockmann då jag var och hälsade på Emma i Åbo i januari. Tre bra spenderade euro, det måste jag säga. Och pirogerna smakade bra också kan jag notera, det finns nämligen inte så många kvar.

Nu är pizzadegen på jäsning och tomatsåsen står på spisen och svalnar. Ett litet tips är att använda konserverade hela tomater istället för krossade, om man nu ska köra på burkvarianten, då de smakar mer.

För att göra listan komplett ska jag också erkänna att jag gjorde stoofvlees, belgisk köttgryta, i söndags. Den blev god, men inte riktigt lika bra som den Rik bjöd oss på i Belgien. Den såg också mindre aptitlig ut än herr Belgares variant också. Jag undrar om den felande länken var brödet och senapen, där jag improviserade vilt.

Kommande projekt är limepaj och någonting man kan göra av 25 gram jäst.