Bonne fête du 14 juillet!

Georgiskt pain au raisin och grönt jasminte. I hörnet skymtar Elins croissant aux amandes.

Georgisk skönhet

Förra veckan var vi i vindistriktet Kakheti i östra Georgien. På två och en halv timmes avstånd från Tbilisi känner man att det är ett sådant ställe man bara måste åka tillbaka till, naturen var så otroligt vacker. Inte för att bilderna nedan gör området någon rättvisa, särskilt som bergen knappt syns alls, men det ger i alla fall en indikation på hur fint det här landet är.

Signagi

Georgisk bönpizza

Här i Tbilisi köper vi körsbär för 12,50 kronor kilot. Vi har nästan ätit upp hälften nu och riskerar att få tillbringa halva natten någon annanstans än i sängen... Men gott är det! Annars köper vi aprikoser, nektariner eller annat mumsigt för lika lite eller ännu mindre. Till middag åt vi lobiani, inbakad bönpizza. Det är som en seg, god pizzadeg med mosade bönor inuti, täckt med ett lock av pizzadeg - mycket gott! Dessutom billigt. Vi spenderar kanske motsvarande 50-100 kronor dagligen på mat, tillsammans. Inklusive dryck. Till lobianin i dag drack vi det georgiska mineralvattnet Borjomi, som första gången smakade som om man hade en sten i munnen. Nu har vi vant oss vid den speciella smaken, och det är nog sant att man måste smaka på nya saker minst tre gånger innan man egentligen vet om man tycker om det eller inte.

Lobiani
Georgiska körsbär
Egentligen är körsbären mycket mörkare i färgen, men det gick inte så bra att fotografera utan blixt i kvällsdunklet...

Uteätarna i Tbilisi

Gårdagens soppmiddag.
När det gäller restauranger och caféer i vårt område har vi utarbetat en strategi som innebär att vi först går dit för att fika, det vill säga beställa någonting som borde vara billigt överallt, vilket ger oss möjligheten att spana in menyn och få lite koll på prisläget. Detta café hade bra priser och en väldigt trevlig uteservering, med gröna växter och lampor vid borden. Vi återvände därför på kvällen för att testa deras soppor, som var helt okej. De söta salt- och pepparkaren gav pluspoäng!

Rent generellt är det väldigt prisvärt att äta på restaurang. I går gick kalaset på cirka 140 kronor för två personer, inklusive efterrätt och dricks. I förrgår åt vi på vår favoritrestaurang, "tre män och en hund", vilket resulterade i en nota på hela 180 kronor. Då beställde vi i och för sig en flaska gott georgiskt rödvin också, som kostade lite drygt hundralappen. De dagar då vi äter très budget går vi till vårt bästa khinkali-hak, där vi äter oss mätta för 25 kronor tillsammans.

Första veckan i Tbilisi

Bilden nedan visar utsikten från vårt homestay i Marjanishvili. Området är troligtvis ett av de mest nedgångna i staden och blev ordentligt förstört i en jordbävning. Man får därför se upp med var man sätter ner fötterna så att man inte trillar ner i ett hål.

Vidare tänkte jag dela med mig av vårt rum och badrum respektive toalett på samma homestay.






Vi bor numera i ett annat område, Vake, som är ett mer välmående distrikt i Tbilisi. Bilduppdatering kommer senare.

Nedan följer lite blandad Tbilisikavalkad.

Metro Rustaveli.

Utsikt från vårt nya boende.



Nationalrätten khachapuri, här i varianterna imeruli och kubdari
De två ostpajerna ovan är med ost- respektive köttfyllning. Egentligen räknas den senare inte som khachapuri, eftersom det ska vara med ost, men de ser likadana ut. Vi håller för övrigt på att lära oss att inte köpa för mycket mat, men det är svårt när det är så billigt och man inte vet hur mycket man får av varje rätt. Denna flottiga ostdröm var oss övermäktig, tro det eller ej. Vi åt ungefär hälften tillsammans. Jag återkommer med fler uppdateringar angående det georgiska köket, det har mycket spännande att erbjuda!

Gamarjoba Tbilisi!

Sista etappen tog oss till vårt härliga homestay i Marjanishvili, Tbilisi, medelst skum wannabe taxichaufför i går natt. Vår förbeställda chaufför var inte på flygplatsen och jag kunde inte ta ut pengar i uttagsautomaten, men en lycklig äldre man fick den stora äran att köra oss till vårt homestay. Han bedyrade att han kände till stället, men det var trots allt Elin som fick guida honom rätt till slut, efter en guidad tur i downtown Tbilisi klockan fyra på natten. Kul! Det var dessutom ett under att bilen inte bara trillade samman på gatan. Rutorna var krossade och i ena dörren satt en skruvmejsel. Det fanns inga säkerhetsbälten i baksätet, dock i framsätet, men vår chaufför verkade inte särskilt road av att använda det. Elin och jag var däremot desto mer oroade. Nåväl, vi kom fram till vårt hus, som vid det här laget var kolsvart. Inga lampor fanns det, men som tur var kom vår vän taxichaffisen till vår räddning med sin tändare. Efter att ha väckt halva huset kom vi så in i vårt rum och slocknade ganska snart efter vi hade förklarat för föreståndarinnan att chauffören inte dykt upp. Hon hade dessutom missat vår bokning verkar det som, men det är väl något vi får lära oss, att det inte är någon vits att reservera saker på förhand, utan att det är bättre att bara dyka upp och ta det som det kommer.

I övrigt är allt bra. Ingen risk att förfrysa sig till exempel, och mitt hår lägger sig à la 50-tal av luftfuktigheten. Maten är fantastiskt god och billig, till middag åt vi bönröra med valnötter, segt och mumsigt georgiskt bröd bakat på kol, fyllda degknyten med svamp- respektive köttfyllning samt en gudagod vitlöksstinn kyckling i lergryta för det facila priset av motsvarande 150 kronor. Ja, för oss två tillsammans. Mums! Nu slog vi i och för sig på stort eftersom vi valde det antagligen dyraste på menyn, kycklingen, som stod för 2/3 av notan, så man kan äta sig mätt för betydligt mindre summor. Människorna här är också otroligt vänliga och hjälpsamma om det är något problem. I morgon ska vi på vårt första möte, annars är högsta prioritet att hitta någonstans att bo. Georgiskt kontantkort har jag skaffat i dag. Jag kan nås på nummer +995 57 346879.

Nakhvamdis da dzili nebisa!

Första etappen

Svävar fram genom de småländska skogarna i detta X2000 som ska ta mig till huvudstaden. Internet ombord och det georgiska alfabetet gör mig sällskap. Jag pimplar gratis te och önskar att mina armar vore en decimeter längre. Det måste se lustigt ut när jag försöker nå fram till datorn. (Samtidigt skulle förmodligen extra långa armar också se ganska underhållande ut.)

Om tre timmar är etapp 1 avklarad.