Så jävla natsukashii

Tjohoo, nu är jag tillbaka på svensk mark! (I alla fall för några dagar.)

Kom hem vid halv nio-snåret igår kväll, motsvarande mitt i natten japansk tid. Resan påbörjades tidigt på morgonen på fredagen, eller kring elva på kvällen svensk tid. 22 timmar tog det alltså, ungefär, att ta sig från I-house 1 i Kyoto till Vildanden i Lund. Gick ganska smidigt om jag får säga det själv! Hade ett trevligt äldre par som stolsgrannar på flyget som blev helt till sig när de förstod att jag pratade japanska. Fast roligast var nog en annan kvinna med galet mycket energi som kom fram till mig i toakön och frågade ut mig hur man uttalade olika fraser på svenska (och danska, norska och finska...) som hon hade hittat på internet. (Sen lärde hon mig lite Kansai-ben.) Och det unga paret som skulle till Paris och ville ha tips på de bästa platserna i stan. Jag sa att jag gillade rivieran bättre, men det sa jag mest för att jag inte är så välbekant med Paris. Det satt en ung man och pysslade med origami under i princip hela flygningen. Han hade flera paket origamipapper och en påse full med fantastiskt fint vikta figurer. Det skulle bli souvenirer åt folk han skulle komma att träffa i Finland.

Underbara människor. Jag fick övat mycket japanska! Förresten, på vägen dit tog det bara 9 timmar, medan hemresan var en timme längre. Hur kan det vara så? Har det med vindar och sånt att göra? Själva resvägen borde väl vara densamma, eller?

Känns lite konstigt att vara hemma. Det var ju så naturligt att jag skulle vara Där. Åh, Johanna...! Och alla hennes goa vänner! Jag saknar, vill tillbaka.

Funderar över framtiden. Kanske blir Ruggugglan, alternativt Luggugglan, i Japan. Vem vet?