Ett ensamt hjärta

Jag har ikväll sett den fascinerande SVT-dokumentären om Marta som vid 19 års ålder gick in i Karmelitordens kloster i Glumslöv här i Skåne. Där följer hon och de andra nunnorna de stränga medeltida reglerna som bland annat går ut på att de inte får prata med varandra, med undantag för en timme efter lunchen och en timme efter middagen, att de ska be två timmar om dagen och så vidare. Familjen får hon träffa sju gånger om året i ett speciellt gallerförsett besöksrum. Sedan hon avlagt klosterlöftena får hon inte röra sig utanför klostrets murar. Någonsin. (I klosterträdgården finns en kyrkogård.)

Inslaget då hennes lillebror pratade om hur hemskt han tyckte det här livet var, att han längtade till livet efter detta, att han skulle be jättemycket för att komma till himlen där han skulle få träffa sin syster igen så att de kunde leka som förut i evigheters evighet, var nog det som berörde mig allra mest. Och när föräldrarna berättade om det sorgearbete som följde klosterinträdet, att det var som om hon dog, att yngsta brodern varken ville gå in i hennes rum eller prata om henne. Sorgligt.

"Ett ensamt hjärta" återkommer hon till under dokumentärens gång. Att inte få ge och ta emot kärlek från en man, en framtid utan söta barn. Hjärtat ska tydligen vara helt tomt för att man ska kunna ta emot Gud(?). Det slog det mig att hon verkade så nöjd med det livet hon valt, men vad ska hon säga? Det går inte direkt att ångra sig.

Se den, antingen på SVT:s hemsida eller då den går i repris.